Osmanthus – som hösten i Kina doftar

När hösten flyttar in och dagarna blir kortare förändras även dofterna omkring oss. Fuktiga löv ligger på gatorna, jorden doftar av regn eller svamp, och i köken skärs äpplen och varma drycker som te eller kakao tillagas. Hösten har en särskilt sinnlig atmosfär, och särskilt i Kina hör en doft till denna årstid som många här i landet aldrig medvetet har uppfattat. Den är blommig, söt och påminner om mogna aprikoser eller persikor. Mellan husen, längs gatorna och i trädgårdarna kan den plötsligt ligga i luften, och den som följer dess ursprung upptäcker små blommor som sitter tätt på grenarna. De tillhör osmanthus.

Det botaniska namnet Osmanthus fragrans betecknar en vintergrön buske eller ett litet träd som på tyska även är känt som doftblomma. Dess fasta, mörkgröna blad ser obetydliga ut, och även de enskilda blommorna är bara några millimeter stora. Fyra små kronblad bildar var och en en skör stjärna. Beroende på sort framstår de som krämvita, gulaktiga eller orangea.

I Kina har växten odlats i cirka 2 500 år. Den växer i trädgårdar och planteras i varmare regioner även som gatuträd. Dess blomning kan därmed följa en helt vanlig hemfärd: förbi butiker, genom en park eller längs en husvägg, bakom vilken ett gammalt träd står.

Osmanthus är särskilt starkt förknippad med Hangzhou, staden vid den berömda Västra sjön. Växten är stadens officiella stadsväxt. Sydväst om sjön ligger Manjuelong, en plats med en lång tradition av osmanthusodling. Under blomningen kommer besökare hit för att promenera bland träden, dricka te och prova säsongens söta specialiteter.

Där blir blomningen en anledning att tillbringa en eftermiddag utomhus. Man behöver inte planera ett stort utflyktsupplägg för det. En väg mellan träden, en plats att sitta och en kopp te räcker för upplevelsen. Samtidigt är den doftande årstiden riktigt livlig: Manjuelong lockar till sig många människor under blomningen, och utöver träden spelar de små kulinariska upptäckterna en viktig roll. För osmanthus kan också smakas. Dess blommor används för att aromatisera te, sötsaker och drycker. Torkade kan de till exempel ge grönt eller svart te sin fruktigt blommiga ton. De används även i kakor, söta ommåns och vin. De små blommorna har därmed en anmärkningsvärd räckvidd: från grenen över trädgårdsgången till tekoppen på bordet.

I Manjuelong skakas blommorna traditionellt försiktigt av träden och bearbetas sedan till olika rätter. Osmanthuskakor och Longjing-te aromatiserat med blommorna hör till de lokala specialiteterna. Så blir en kort blomning till något som kan samlas in, tillagas och delas med andra. Därin syns en vacker koppling till teekulturen i andra asiatiska regioner. Ingredienserna och berättelserna skiljer sig åt, men en kopp te erbjuder många ställen en anledning att sätta sig ner tillsammans. Med osmanthusté kommer årstiden själv med på bordet. Doften som nyss låg mellan träden stiger nu upp ur det varma vattnet.

Även i Kinas berättelser har osmanthus sin plats. Dess blomning på sensommaren och hösten förknippar den med månfesten. En känd överlevering berättar om Wu Gang, som sägs fälla ett osmanthusträd på månen. Men efter varje hugg läker såret i stammen sig igen. Trädet läker, och arbetet börjar om från början. Berättelsen har blivit en bild för en ändlös uppgift, likt myten om Sisyfos i den västerländska kulturen. 

När man blickar upp mot den höstliga natthimlen får osmanthusträdet därmed en andra gestalt. Nedan på jorden står dess blommor i trädgårdarna; uppe på månen växer dess oförstörbara motsvarighet. En växt vårdas, sjungs om, bearbetas och förknippas med minnen genom generationer, vilket är ett vackert exempel på hur naturobservation och fantasi kan berika varandra, och hur något likt tradition och kultur kan uppstå ur deras samspel.

Hur djupt växten är rotad i Kinas landskap visar till och med ett stadsnamn. Guilin, känt för sina karaktäristiska karstberg, betyder i överförd bemärkelse ”Skogen av doftblommande träd”. Den som hittills bara förknippat namnet med floder och brant uppstigande klippor kan nu föreställa sig ytterligare ett intryck: doften av blommande träd en varm hösteftermiddag.

Här hos oss blir kvällarna under tiden svalare. Fönster stängs tidigare, en lampa tänds, och på bordet står åter ångande koppar och ljus. Kanske är det just nu en bra tidpunkt att lära känna en hittills okänd doft. Ett osmanthusté kan vara ett litet möte med detta andra höstlandskap. Från koppen stiger en antydan av blommor och mogna aprikoser, och för ett ögonblick kan man ana varför människorna i Hangzhou varje år väntar på att dessa små träd ska börja dofta igen.